Jakob Grandin
August, 2019
Fremtiden er allerede begyndt, siges det; men det er ikke rigtigt. Fremtiden er allerede forbi.
Thorkild Hansen, Det lykkelige Arabien, 1962
Som del av sin Europaturné talar Greta Thunberg i det brittiska parlamentet; ungefär samtidigt är delar av London nedstängt som följd av demonstrationerna Extinction Rebellion. Utrotelseupproret. Borgmästaren Sadiq Khan uppmanar dem att lugna ner sig lite grann så att världsstaden kan återgå till delar av London nedstängt som följd av demonstrationerna Extinction Rebellion. Utrotelseupproret. Borgmästaren Sadiq Khan uppmanar dem att lugna ner sig lite grann så att världsstaden kan återgå till business-as-usual.[1] (Ja, han använder faktiskt de orden). Greta Thunberg säger att hon talar på vägnar av framtida generationer: »I was fortunate to be born in a time and place where everyone told us to dream big … yet now we may have nothing. Now we probably don’t even have a future anymore.«[2] Hon fortsätter: Ni har sålt vår framtid, stulit den från oss; ni gav oss falskt hopp, ni ljög. Fremtiden er allerede forbi.
Klimatet är en fråga om tid. Så länge politiken på ett aggregerat plan upprätthåller höga växthusgasutsläpp undergrävs »kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov«.[3] Det sker en massutrotning av drömmar och möjliga världar för alla oss som är ganska nyligen födda: Klimatet är en fråga om tid och om framtider som smutsas ned. Detta innebär emellertid inte att framtiden är förutbestämd eller stängd. Framtiden hålls öppen av problematikens inneboende komplexitet, det faktum att vi inte exakt kan förutsäga samhällsutvecklingen eller hur klimatförändringarna kommer att samspela med andra sociala och ekologiska sfärer: Klimatet är en fråga om tid och osäkerhet. Att framtiden är öppen innebär att det fortfarande finns ett visst handlingsutrymme, men detta handlingsutrymme kvävs fort av sinande utsläppsbudgetar. Att hantera klimatfrågan handlar därmed inte bara om att göra de riktiga sakerna, men att göra dem tillräckligt fort. »Winning slowly is basically the same thing as losing outright«[4] skriver Alex Steffen, i kontrast till de långa tidshorisonter som tidigare har präglat diskussionen om klimat och hållbar utveckling. Samtidens nyckelord är acceleration, krishantering och snabbhet: Klimatet är numera en fråga om tid och hastighet.
«Vårt förhållningssätt till klimatfrågan är ofta så långsiktigt och abstrakt att dess politiska implikationer i nuet är svåra att greppa»
Samtidigt utmanar klimatproblematiken, som ju fortfarande handlar om processer som utspelar sig på längre tidsskalor, en värld präglad av ekonomiska kvartalscykler och politiska fyraårscykler. Det finns följaktligen ett behov att sätta in dagspolitiken i »ett längre syftande sammanhang«, att utforska förhållandet mellan »dagspolitik och utopi«.[5] Medan sådana framtidsäventyr både kan öppna upp för oväntade möjligheter och tillåta mer konkreta diskussioner kring politiska överväganden, kan de också stänga ner framtiden. Vårt förhållningssätt till klimatfrågan är ofta så långsiktigt och abstrakt att dess politiska implikationer i nuet är svåra att greppa; teknologioptimism och snäva ekonomiska modeller leder till att diskussionen om lösningar ofta handlar om att förflytta klimatomställningen till en annan tid eller plats, snarare än att göra något här och nu. Vi kommer att återkomma till hur »olika tidsmässiga filosofier« är »ideologiskt markerade«.[6] De formar premisserna för det politiska samtalet, vilka strategier som tolkas som rimliga, och vad som anses ligga innanför och utanför politikens räckvidd: Klimatet är inte minst en fråga om tid och hur vi organiserar den.
2
Som så många andra i min generation, har även jag stångats mot den globala klimatpolitiken. När vi – en grupp studenter från olika universitet i Östersjöregionen – samlades i Köpenhamn den 12 december 2009 för att genom seminarier, utställningar, och den stora demonstrationen försöka påverka utfallet för FN:s klimatkonferens (COP15), sågs klimatet fortfarande som ett globalt problem som fordrade globala och långsiktiga lösningar. Vi var unga, men inte särskilt naiva – såklart var vi smärtsamt medvetna om våra begränsade strategiska färdigheter. Men vi reflekterade inte särskilt mycket över att vår vingklippthet till dels berodde på att klimatfrågan var konstruerad på ett sätt som gjorde den svår att påverka. Det var först senare, under de månader av post-Copenhagen depression som präglade våren 2010, att det skedde en smärtsam omvärdering av politiska strategier som också innebar att själva klimatfrågan började ramas in på nya sätt.
«Klimatfrågan var för de flesta av oss ett avlägset problem, styrt av abstrakta globala lösningar som vi inte kunde nå. Numera är det klimatpolitiska landskapet mer löst sammansatt»
Föreställningen om klimatet som ett globalt problem som efterfrågar globala lösningar (som på något sätt skulle »rinna ner« till andra skalor) nådde kanske sin kulmen just då i Köpenhamn. Klimatfrågan var för de flesta av oss ett avlägset problem, styrt av abstrakta globala lösningar som vi inte kunde nå. Numera är det klimatpolitiska landskapet mer löst sammansatt. Parisavtalet ger en tydlig målsättning och riktning, men när det kommer till det själva praktiska arbetet med att minska klimatutsläpp spelar frivilliga åtaganden, till exempel från länder, städer och företag som väljer att »gå före«, en allt viktigare roll.
Det må vara svårt att tänka sig att summan av dessa löst samordnade initiativ på något sätt ska vara tillräckligt för att möta de utsläppsminskningar som fordras. Men bakom dessa initiativ ligger också en annan tolkning av var det politiska handlingsutrymmet ligger. Greta Thunbergs tidsålder präglas av ett närmast pliktetiskt förhållningssätt, där klimatfrågan omtolkas till det direkt greppbara: städer som går före med en aggressiv klimatpolitik, forskarupprop för att halvera universitetens utsläpp eller #jagstannarpåmarken. Och detta kanske inte bara är ett slag i luften. Socialpsykologerna Claus Leggewie och Harald Weltzer föreslår att det är just förändring av sociala praktiker och relationer i små sociala sammanhang – organisationer, arbetsplatser, stadsdelar – som kan skapa förutsättningar för mer utbredd förändring.[7]
«Ett framtidsorienterat, närmast utopiskt förhållningssätt är kanske det som krävs för att bryta loss från en reaktiv och snäv nutidsorientering inom politiken. Men detta beror i så fall på vår förmåga att mobilisera dessa framtidsbilder så att de bidrar till faktiska avvägningar just nu»
Hur en problemställning ramas in påverkar vårt handlingsutrymme: »att förändra vår förståelse är att förändra världen, på små och ibland på större sätt«.[8] En förutsättning för en generativ klimatpolitik är således att vi lyckas översätta klimatproblematiken från något abstrakt och avlägset till något konkret och omedelbart. Det är i det lokala som början på de transformationer som krävs att möta globala utmaningar kan materialiseras.
3
Samtidigt riskerar vi halka och tappa greppet om de stora och avgörande frågorna. Det är en vanlig känsla att allting går fortare, att vi nu lever i en tid där »man holder sig til dagen og vejen«; svunna är de tider då framtiden inte tog slut vid nästa valdag och »man besat den form for naivitet, der ytrer sig som historisk sans«.[9] Tempot accelereras: en intensifiering av globala relationer och själva hastigheten i livet och samhället. Tiden omstruktureras till en punkt där vi huvudsakligen är angelägna om det omedelbara: i den postmoderna tidsuppfattningen kollapsar allting till det nuvarande och enskilda händelser flyger runt oss utan en tydlig kronologi.[10] Tillvaron fragmenteras, tiden blir hackig och uppriven: politiken och ekonomin premierar det flyktiga. De stora nationella projekten för oss inte längre samman, framhåller Ulrich Beck och Daniel Levy, och kvar finns en mångfald fragmenterade temporaliteter som bryts upp av samhällsrisker.[11] När vi avbryts hela tiden får vi svårt att urskilja vad som faktiskt brådskar, menar författaren Mark Helprin: »History is in motion, and those moving with it are so caught up that they cannot always see it’s broad outlines«.[12]
4
Det fanns kanske en tid när det fortfarande var värt besväret att söka efter lyckan på Jorden. När Carsten Niebuhr och hans kolleger 1761 gav sig ut på den expedition till »det lykkelige Arabien« som är så briljant skildrad i Thorkild Hansens roman, var kartan var ännu inte fylld. Även om just ryktet att lyckan stod att finna i Arabien senare skulle visa sig bero på ett översättningsfel, var rummet öppet för fantasin: vi hade plats att drömma. Men rummet har koloniserats, de blanka områdena i kartorna har fyllts ut; sjöodjuren har ersatts med GPS-koordinater. Och det skulle faktiskt inte dröja särskilt länge innan det blev framtiden, snarare än rummet, som fick utgöra duken för fantastiska och politiska tankeexperiment. Bara ett år efter att Carsten Niebuhr återvände till Köpenhamn gav Louis-Sébastien Mercier ut L’An 2440 om ett någorlunda utopiskt framtida Paris. Här är det en framtid snarare än en geografisk plats som får utgöra utrymmet för kreativt experimenterande och kritik av samtiden. Rummet må vara koloniserat, går tankegången, men framtiden är fortfarande öppen.
Ett framtidsorienterat, närmast utopiskt förhållningssätt är kanske det som krävs för att bryta loss från en reaktiv och snäv nutidsorientering inom politiken. Men detta beror i så fall på vår förmåga att mobilisera dessa framtidsbilder så att de bidrar till faktiska avvägningar just nu. För det är precis som tidshorisonter i nuet som framtid och dåtid blir intressant, framhåller sociologen Niklas Luhmann: det ingår i horisontens natur att vi »kan aldrig röra vid den, aldrig nå den, aldrig överskrida den, men trots detta bidrar den till definitionen av situationen«.[13]
När det kan vara svårt att skilja olika politiska partier åt med utgångspunkt i deras dagliga manövrar, kan en längre tidshorisont möjliggöra den kontrast som krävs för att skilja olika politiska inriktningar från varandra. Det är först när vi har dragit »ut de egna linjerna ett så långt stycke framåt att avvikelserna från det bestående blir tillräckligt uppenbara«[14] som den tidigare socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss menar att det är möjligt att föra ett konkret politiskt samtal. Men även för Wigforss förblir utopin just en horisont, den är inte en statisk planritning utan en provisorisk framtidsbild som kan omförhandlas och revideras allteftersom tekniken, samhället och mänskliga värderingar förändras. Det är dess kraft i nuet som är intressant: i den provisoriska utopin kan annars abstrakta teorier och tankelinjer konkretiseras och sättas i ett sammanhang som gör dem greppbara och möjliga att utvärdera.
«Den utopiska formen är nämligen inte begränsad till vad som är omedelbart möjligt: här kan vi bryta med determinism och utforska det radikalt annorlunda»
Men det utopiska tänkandet kan också ha värde som en social praktik. I ett sammanhang där vi inte har alla lösningar som krävs för att skapa ett hållbart samhälle, kan framtiden bli ett utrymme för övningar som kan skapa en större bredd av handlingsalternativ. Som Ruth Levitas föreslår, kan utopin här bli en metod, en spekulativ sociologi för att göra tankemässiga experiment kring hur vi kan (om)konstruera samhället.[15] Den utopiska formen är nämligen inte begränsad till vad som är omedelbart möjligt: här kan vi bryta med determinism och utforska det radikalt annorlunda. När utopin når sin fulländning, blir framtiden en sfär för att belysa och kommentera samtiden, som i tv-serien Battlestar Galactica; den blir ett utrymme för att nyanserat reflektera kring avväganden i olika sätt att organisera samhället, som i Ursula Le Guins roman The Dispossessed. Eller, som i Harry Martinsons diktepos Aniara, där framtiden tas i bruk för att utforska gränserna för kunskapen, existensen och det mänskliga.
5
När rymdskeppet Aniara efter »en ren rutinstart utan äventyr« tvingas göra en nödgir för en tills dess okänd asteroid, går allt inte på rutin längre. Den långsiktiga kursen och de inövade rörelserna ersätts av försök att hantera de omedelbara kriserna; Aniara svänger och kränger för att undvika olika rymdstenar och strålningsfält, de kommer ur kurs och träffas till slut av stora mängder rymdgrus. Efter omfattande felsökningar konstateras att navigationssystemen inte går att reparera. Dess besättning av emigranter på flykt från förstörelsen på det strålförgiftade Jorden blir istället fångar i en evighetsresa utan mål. Några år in på resan inser de att de är vilse på fler plan än det rent rumsliga: »Vi börjar ana att vår vilsegång / är ännu djupare än först vi trott / att kunskap är en blå naivitet / som ur ett tillmätt mått av tankesyn / fått den idén att Gåtan har struktur«.[16]
Att förflytta sig ett stycke in i klimatproblematiken är på många sätt en liknande resa som för besättningen hos Aniara. Precis som dem, börjar vi kanske ana att vår vilsegång är både djupare och mer mångfacetterad än först vi trott. »The dangers of climate change are not somehow ‘out there’ … external to the way we live and organise ourselves,« skriver klimatforskaren Mike Hulme: »The dangers of climate change are ‘in here’ – a function of human technologies, social relationships, economic and political systems.«[17] Att hantera klimatet blir därmed inte bara en teknisk och ekonomisk angelägenhet om energisystem och utsläppsminskningar. Klimatkrisen är djupgående existentiell, den utmanar både uppfattningen om en värld som kan kontrolleras och vår plats i den. Den blir typexemplet på ett »vilt« problem, där varje lösningsförsök enträget uppenbarar nya dimensioner av problemet.
Denna osäkerhet har också implikationer för hur vi förhåller oss till klimatfrågans temporalitet. Samtidigt som samhällets inneboende komplexitet gör det svårt att förutsäga framtiden, fordrar den – något paradoxalt – samtidigt mer framtidsorienterat tänkande, inte mindre. När samhällsutvecklingen accelererar samtidigt som komplexiteten är hög finns det inte längre tid för en gradvis anpassning och reglering av systemet, det behövs mer framåtriktade målsättningar att sträcka sig efter. Att belysa framtiden för att hantera komplexa samband och förhindra en kollision i hög hastighet var ett viktigt motiv för den för den tidiga framtidsforskningen.[18]
Samtidigt riskerar ett alldeles för snävt förhållningssätt till framtiden också att reducera denna komplexitet, och därmed stänga ner möjliga vägar framåt. Tidsforskaren Barbara Adam framhåller att det inte bara är rummet, utan också framtiden som koloniseras: beslut som tas idag kring klimatutsläpp och kärnavfall påverkar de rent materiella förutsättningarna för framtida generationers livsutrymme.[19] Men framtiden kanske också koloniseras genom att vi, för att skapa en falsk känsla av kontroll, ofta döljer våra antaganden, värderingar och den inneboende osäkerheten i framtidsövningar.
6
Kanske är det framtiden som koloniserar oss. Skapandet av framtidsbilder är ett hantverk som bygger på värderingar kring vad som är en önskvärd samhällsutveckling och antaganden kring hur förändring går till och vad som är möjligt att påverka. När dessa framtidsbilder sedan mobiliseras till nuet för att motivera beslut och ingripanden, får det sociala och politiska konsekvenser. En aspekt av detta handlar om längden på våra tidshorisonter, där det riktigt långsiktiga tänkandet – något förvånande när det gäller en avgörande framtidsfråga som klimatet – faktiskt kan krympa vårt handlingsutrymme att faktiskt påverka samhällsutvecklingen. När vi försöker säga något om den avlägsna framtiden åberopar vi nämligen ofta abstrakta mekanismer som är svåra att ta tag i.
När diskussionen om klimatproblematiken präglas av ett fokus på globala processer och långa tidshorisonter, blir den lätt platslös och utan sammanhang. På samma sätt som globala medelvärden inte är så hjälpsamma när beslut ska tas lokalt, kan klimatscenariernas långa tidshorisonter i termer av decennier och sekel vara svåra att förhålla sig till i individuella och politiska beslut som tas med mer omgående tidskalor i åtanke. Klimatet förblir ett abstrakt hot: vi står blinda inför apokalypsen.
Samtidigt kan långa framtidshorisonter undergräva handling eftersom vi helt enkelt inte tycker att framtiden är särskilt mycket att bry sig om. Många av de framtidsscenarier som informerar dagens klimatpolitik präglas av snäva ekonomiska modeller och teknologioptimism till den grad att de snarare blir argument för att fördröja handling. Inom ekonomiska beslut är det till exempel kutym att räkna ned värdet av framtiden, och premiera nuet. Diskonteringsräntor används för att etablera värdet av framtida händelser i och för nutiden, och värdet av framtida händelser blir mindre ju längre fram i tiden de äger rum.[20] När denna snäva nutidsorientering tillämpas i långsiktiga klimatpolitiska scenarier, framstår plötsligt inte konsekvenserna av framtida klimatförändringar som särskilt allvarliga. Samhällskostnaderna av ett förändrat klimat kompenseras lätt av den ekonomiska tillväxt som förväntas fortgå in i evigheten. I de ekonomiska modellernas värld blir det därmed billigare att hantera klimatet i en avlägsen framtid än att ta tag i det nu. En ambitiös klimatpolitik är inte nödvändig: de klimatekonomiska framtidsscenarierna blir ett lättillgängligt argument för att upprätthålla status quo, lagom kryddat med mirakeltekniker.
«Många av de framtidsscenarier som informerar dagens klimatpolitik präglas av snäva ekonomiska modeller och teknologioptimism till den grad att de snarare blir argument för att fördröja handling»
Detta kan få ganska absurda konsekvenser. Se till exempel diskussionen om negativa utsläpp som är så populära i de ekonomiska modellerna för hur klimatet kan lösas.[21] Idén är ganska enkel: istället för att genomföra ambitiösa minskningar av klimatutsläpp nu, kan vi fortsätta i stort sätt som vanligt. Klimatet fixar vi senare genom att plantera energiskog på en landyta som motsvarar ett till tre Indien, som vi därefter maler ner till pellets och eldar upp i kraftvärmeverk. Koldioxiden fångar vi upp vid förbränningen, komprimerar till flytande form och slutförvarar. På så vis kan vi suga ut koldioxid ur atmosfären samtidigt som vi får el på köpet. Win-win-win: de ekonomiska klimatmodellerna är såklart förtjusta i den här teknologin, och i stort sett alla klimatscenarier använder sig av någon form av negativa utsläpp. Problemet är att dessa teknologier inte riktigt existerar än, att de är rysligt dyra, har allvarliga sociala och miljömässiga konsekvenser, och att de hursomhelst blir svåra att implementera i stor skala i praktiken. Men de blir lönsamma som en strategi just nu eftersom vi räknar ned kostnaderna i framtiden; vi kan avvakta med de omedelbara omställningarna som krävs för att minska klimatutsläppen.
Vårt val av tidshorisonter får därmed reella politiska konsekvenser. Enligt antropologen Jane Guyer undergräver vår förkärlek för de långa tidshorisonterna möjligheten att genom planering och politiska beslut styra utvecklingen; vi hänfaller istället åt magiskt tänkande eller deterministiska idéer om en oundviklig samhällsutveckling.[22] Vi fastnar i de långa tidshorisonternas tyranni.
7
Klimatet är en fråga om beslut vi tar idag, framhåller Greta Thunberg i London: varje beslut måste relateras till en klimatutsläppsbudget som »must become the centre of our new currency«. Idén om utsläppsbudgetar (carbon budgets) blir allt mer populära i policykretsar. Istället för tänkta målsättningar i framtiden, visar utsläppsbudgetar en konkret mängd växthusgaser som kan släppas ut och samtidigt begränsa klimatförändringarna till en viss temperatur. Det finns såklart osäkerheter kring exakt hur stora dessa utsläppsbudgetar är, men de lyckas förtydliga tidsramarna för klimatomställningen. I grova drag bör de globala utsläppen halveras fram till 2030 och därefter ned till noll 2050; rika länder, som har större kapacitet och ansvar att ställa om snabbt, bör vara nere på noll utsläpp redan 2030.[23] Klimatfrågan börjar därmed beröra den relativt nära framtiden, den del som ekonomiska och politiska beslut normalt bryr sig om och har möjlighet att påverka.
Och kanske ligger en av förutsättningarna för att göra klimatomställningen till konkret politik just i att återerövra den nära framtiden som en sfär för reflekterad planering som möjliggör förhandlandet av intressekonflikter och sökandet efter synergier. Modernistiska planeringsideal med femårsplaner och command-and-control må vara ute ur modet. Samtidigt är det svårt att se bort från den kraft som ligger i avsiktlig planering för att uppnå ambitiösa mål inom den överskådliga framtiden. Ett exempel är den till synes ganska anspråkslösa tabell som utgör Oslos klimabudsjett.[24] Den visar på de konkreta åtgärder som krävs för att staden ska nå sin ambition att halvera klimatutsläppen till 2020, tillsammans med finansiering och vem som har ansvar, och inkluderar även några mer långsiktiga strategier som pekar fram mot målsättningen att minska utsläppen med 95% 2030. Klimatbudgeten integreras i den normala (dvs. ekonomiska) budgetcykeln, och följs upp kontinuerligt. Det går såklart att diskutera om åtgärderna som identifieras i klimatbudgeten är tillräckliga; dess kraft ligger i att omsätta klimatomställningen till handfasta åtgärder som går att diskutera, implementera, utvärdera och följa upp. Klimatomställningen är inom räckhåll för politikens tidshorisonter och planeringscykler.
8
Samtidigt som Greta Thunberg möter brittiska parlamentsledamöter, bryter årets första stora skogsbränder ut i Sverige och Norge. Coop överväger att sluta sälja engångsgrillar. Människor uppmanas att samla ihop sina käraste ägodelar och lämna sina hem. Sveriges civilminister lugnar allmänheten genom att framhålla att vi är bättre förberedda nu än förra året. Försvarets talesperson är nöjd med den senaste upphandlingen av brandsläckningshelikoptrar. Det är slutet av april. Fremtiden er allerede begyndt.
Det finns ett annat tempo och tidsorientering inneboende i klimatförändringarna, som skiljer sig från den planerade omställningens: den som hör till krisen, katastrofen och undantagstillståndet. Det är ofta så klimatförändringarna möter oss: som värmeböljor, översvämningar, torka, tropiska stormar, skogsbränder, människor på flykt; som det oväntade, de oförutsägbara effekterna av komplexa samspel och icke-linjära trender. När »katastrofen träffar oss, är det från en framtid som saknar kronologisk kontinuitet med det förflutna« noterar Melinda Cooper.[25] Klimatförändringarna gestaltar sig först som ett undantag, men de sträcker snart ut sig tills riskerna blir en grundläggande del av tillvaron.
«Det finns ett annat tempo och tidsorientering inneboende i klimatförändringarna, som skiljer sig från den planerade omställningens: den som hör till krisen, katastrofen och undantagstillståndet»
Detta sätt att organisera tiden har också sin distinkta politiska logik. Genom krishantering styrs samhället genom tillfälliga katastrofscener; katastrofens tid är fragmenterad och uppriven, den styckas upp till punkthändelser som fordrar kortsiktiga ingripanden. Sådana försök att styra och undvika kriser blir lätt repressiva, de tenderar att reproducera och intensifiera ojämlikhet. Som antropologen Cameron Hu framhåller, blir krishantering lätt ett konservativt sätt att organisera tiden. Här finns det inte utrymme vare sig för gradvis utveckling eller revolutionär transformation av det givna: målet är att fördröja en framtid som ses som ett allvarligt problem. Resultatet är en »obskyr ny typ av tid: en oavgränsad nutid utan utgång«.[26] När framtiden blir ett hot krävs det förutsägbarhet och extraordinära åtgärder.
Coda
Framtiden kan inte börja, skriver Niklas Luhmann, som ser framtiden som en horisont: »All rörelse och alla ingrepp flyttar bara på den vägledande horisonten men kan aldrig uppnå den«.[27] Hur dessa framtidshorisonter konstrueras är en politisk fråga som får reella konsekvenser för vår förmåga att bedriva en progressiv klimatpolitik. Framtiden kan vara en kreativ resurs som vidgar utrymmet för det möjliga vad gäller såväl hållbara samhällen som människans inre världar. Abstrakta och långsiktiga tidshorisonter kan också stänga ner vårt handlingsutrymme genom att dölja inneboende osäkerheter och förespråka deterministiska idéer om oundviklig utveckling. Det finns därmed ett brännande behov för att kritiskt granska de framtidsvisioner som styr dagens klimatpolitik, och inte minst motverka de snävt ekonomistiska synsätt på omställning som upprätthåller staus quo och skjuter upp all meningsfull handling till en abstrakt framtid. Det finns också ett behov av en förnyad utopisk praktik, som vågar formulera visioner för radikalt annorlunda sätt att organisera hållbara samhällen.
«en förutsättning för att närma oss dessa visioner är att vi lyckas organisera tiden på ett sätt som gör att klimatomställningen greppbar»
Jag har här argumenterat för att en förutsättning för att närma oss dessa visioner är att vi lyckas organisera tiden på ett sätt som gör att klimatomställningen greppbar. De senaste åren har vi sett en sådan utveckling vad gäller vår tolkning av klimatproblematikens geografi. Medan klimatet tidigare sågs som ett problem som svävade på ett globalt plan – där det var utom räckhåll för de flesta av oss – är det numera handlingsutrymmet på ett lokalt plan som lyfts fram. Det är dags för en liknande omtolkning vad gäller klimatförändringarnas tidsdimensioner. Att motverka determinism handlar i så fall om att omvandla det abstrakta till något konkret, kontextuellt och handlingsbart.
Att hantera klimatkrisen fordrar förmågan att behålla fattningen när det stormar i omvärlden, samtidigt som det dagliga arbetet med att accelerera klimatomställningen inte medför att vi tappar greppet om horisonten. Det är värt att en sista gång återkomma till Carsten Niebuhrs omtalade resa till det lyckliga Arabien. På Medelhavet möter de några fientliga skepp och det drar ihop sig till drabbning. Medan besättningen gör iordning kanonerna, observerar Niebuhr en ovanlig Venuspassage, han beklagar att skakningarna på skeppet förhindrar honom att genomföra de astronomiska mätningarna med önskvärd noggrannhet. Kanske ligger hoppet, som Thorkild Hansen skriver, just i människans förmåga att intressera sig för det som inte är närmast förestående: »En af grundene til, at verden ikke er gaaet under endnu, er maaske den, at selv i de mest dramatiske øjeblikke næsten altid forekommer en eller anden, som uanfægtet kikker den anden vej«.[28]
Referenser
[1] Khan (@SadiqKhan) på Twitter 21.04.2019.
[2] Thunberg, Greta. »’You did not act in time’: Greta Thunberg’s full speech to MPs«. The Guardian. 23.04.2019.
[3] World Commission on Environment and Development. Our Common Future. Oxford: Oxford University Press, 1987.
[4] Steffen, Alex. »The Last Decade and You«. The Nearly Now. 5.06.2017.
[5] Wigforss, Ernst. Kan dödläget brytas? Dagspolitik och utopi, Stockholm: Tiden, 1959.
[6] Guyer, Jane I. »Prophecy and the Near Future: Thoughts on Macroeconomic, Evangelical, and Punctuated Time«. American Ethnologist 34, nr. 3 (2008): 409–21.
[7] Leggewie, Claus, and Harald Welzer. Slutet på världen som vi känner den: klimatet, framtiden och demokratins möjligheter. Göteborg: Daidalos, 2010.
[8] Gibson-Graham, J-K. »Diverse Economies: Performative Practices for ‘Other Worlds’«. Progress in Human Geography 32, nr. 5 (2008): 613–32.
[9] Hansen, Thorkild. Det lykkelige Arabien. København: Gyldendal, 1962.
[10] Jameson, Fredric. A Singular Modernity: Essay on the Ontology of the Present. London: Verso, 2002.
[11] Beck, Ulrich, and Daniel Levy. »Cosmopolitanized Nations: Re-Imagining Collectivity in World Risk Society.« Theory, Culture & Society 30, nr. 2 (2013): 3–31.
[12] Helprin, »The Acceleration of Tranquility«. Forbes Magazine. December 1996.
[13] Luhmann, Niklas. »The Future Cannot Begin: Temporal Structures in Modern Society«. Social Research 43, nr. 1 (1976): 130–52.
[14] Wigforss, Kan dödläget brytas,1959.
[15] Levitas, Ruth. Utopia as Method: The Imaginary Reconstitution of Society. Basingstoke: Palgrave Macmillan, 2013.
[16] Martinson, Harry. Aniara: En revy om människan i tid och rum. Stockholm: Bonniers, 1956.
[17] Hulme, Mike. Can Science Fix Climate Change? A Case Against Climate Engineering. Cambridge: Polity, 2014.
[18] Andersson, Jenny. »The Great Future Debate and the Struggle for the World«. American History Review, 2012.
[19] Adam, Barbara. »Time«. Theory, Culture & Society 23, nr. 2 (2016): 119–26.
[20] Adam, Time, 2016.
[21] Anderson, Kevin, and Glen P Peters. »The Trouble with Negative Emissions«. Science 354, nr. 6309 (2016): 182–83.
[22] Guyer, Prophecy and the Near Future, 2008.
[23] CEMUS/ Kevin Anderson. »Living within our carbon budget: the role of politics, technology and personal action«. Video. 2.05.2017.
[24] Oslo Kommune. Klimatbudsjett 2019: Faggrunnlag. Oslo: Klimatetaten, 2019.
[25] Cooper, Melinda. »Pre-Empting Emergence«. Theory, Culture & Society 23, nr. 4 (June 30, 2016): 113–35.
[26] Hu, Cameron. »‘A Jungle That Is Continually Encroaching’: The Time of Disaster Management.« Environment and Planning D: Society and Space 5 (2017).
[27] Luhmann, The Future Cannot Begin, 1976.
[28] Hansen, Det lykkelige, s. 73. Jag står i tacksamhet till Bengt Gustafsson vid Uppsala universitet som först riktade min uppmärksamhet till Carsten Niebuhrs något skakiga Venusobservation.
Comments